Orden tar slut. De gömmer sig och gör allt för att man inte ska få tag i dem. Och allting bara snurrar, i en takt som jag inte kan hinna med. Och allting bara forsar runt i mitt huvhud, fragment av minnen, konversationer blickar, ställen, händelser. Jag vet sällan varför jag blir ledsen, eller varför jag får panik. Jag antar att det är mitt trötta förnuft som fortfarande kämpar för att uppräthålla någon slags logik. Det är för mycket som händer, och jag är så trött på att det kryper i kroppen och gör ont i magen samtidigt som allt kastas omkring. Jag är trött på att inte förstå varför, trött på att behöva förklara att jag behöver tröstas utan anledning. Det finns anledningar, men inga som jag kan förklara bättre än såhärt. Så det låter ju bara jävligt skevt.