Har faktiskt haft en sånt där klyschigt förhållande där killen har mer makt och man irrar runt i livet för att tillfredsställa honom. Han är liksom superfin i början för att sedan låta det där underbara tonas ner tills det är alldeles för skrämmande uppenbart och man panikar och undrar vafan man gjorde fel, trots att man själv redan förlåtit honom för värre. Juste, vi får inte glömma det där lilla hoppet om att "han kanske vill träffa mig idag" eller den stora kärleken och glädjen man känner när de där sällsynta ögonblicken av gullighet kommer. Haha vänta folket! Jag har visst vart med om detta? Det pågår just nu faktiskt, det är rätt spännande men tror inte jag är gjord för detta riktigt. Står typ precis på gränsen mellan att må riktigt dåligt och att fortfarande kunna gå iväg utan att bry mig. Spännandespännande. Nej men ärligt jag mår piss.