Drar till stallet nu, har typ ingenting mer att säga förutom det, att min näsa ser skev ut på bilden och att jag har ringt, jag har berättat. Inte allt, men det viktigaste. Jag hoppas att de hjälper, jag hoppas att det funkar. Det är väl inte det att jag inte orkar mer, jag kan nog dra mig hur långt som helst om jag måste. Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte mer. Det är sjukt hur jag känner det så starkt nu, jag har stängt av i så många år och inte sett en utväg. Men jag vill att det ska vara över nu. Jag har annat att kämpa för, annat än att inte dricka, inte skada mig, inte må så jävla dåligt för så himla små saker. Sånt som andra bara kan skaka av sig. Och allt det som är så tungt att vänner blir obekväma av det jag berättar med likgiltiga ögon, det som jag rycker på axlarna åt för att jag inte förstår hur dåligt det får mig att må. Det är liksom slut nu, för mig. Jag vill förändras, göra en helomvändning. Och jag hoppas att det går. Jag hoppas att jag är värd det. Peace